Och när jag nu, tillbaka i Vänersborg, bläddrar och läser inser jag att jag missade många personer på ön, att det fanns ännu fler intressanta samtal att delta i, artikelidéer att bära med hem.
Det fascinerande är att alla personerna som skriver i boken troligen finns högst ett hopp bort på Twitter. Följer jag dem inte själv så följs dem antagligen av någon av dem jag följer. Och listan med personer som lämnade bidrag till boken har funnits på Mattias Boströms webbplats sedan länge. Men det är väl fortfarande så att ord tryckta på papper är lättare att skanna av, det är lättare att bläddra fram och tillbaka, stanna till där det finns något som lockar till läsning.
Till en konferens som SSWC, där ett bestämt program saknas, där det är deltagarna som själva bestämmer vad som ska avhandlas, är en bok som den Mattias Boström tog initiativ till uppenbarligen ett helt fantastiskt konferensprogram.
Skulle bara börjat bläddra i den direkt, och inte väntat tills dess att jag satt på tåget hem.